Mänskliga dygder.

Startsida

Bok

Välj bok Vägen Plogfåran Guds vänner När Kristus går... Rosenkransen Korsvägen Samtal med Jose...

Se mitt urval

Avancerad sökning

Var köper man böckerna?

Den helige Josemaría Escrivá

Opus Dei

Förslag och kommentarer

Länkar
Den helige Josemaría
Opus Dei: officiell webbplats
Romana, Opus Deis
bulletin

Guds vänner > Mänskliga dygder > Kap 5

73

Evangelisten Lukas berättar i sitt sjunde kapitel följande: En av fariséerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Just då kommer en kvinna från staden, allmänt känd för att vara en synderska, och går fram till Jesus för att tvätta hans fötter. Enligt dåtidens bruk åt Jesus liggande till bords. I denna rörande tvagning tjänar hennes tårar som vatten och hennes hår som handduk. Med balsam ur en värdefull alabasterflaska smörjer hon Mästarens fötter. Och hon kysser dem.

Farisén dömer Jesus i sitt inre. Han kan inte föreställa sig att det ryms så mycket barmhärtighet i hans hjärta.Om den mannen vore profet - tänker han - skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom.Jesus läser hans tankar och förklarar för honom: Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek.

Just nu skall vi inte betrakta den gudomliga vidden av vår Herres barmhärtiga hjärta. Vi skall koncentrera oss på en annan aspekt av denna scen, nämligen på hur Jesus saknar de bevis på mänsklig artighet och finkänslighet som farisén inte har förmått visa Honom. Kristus är perfectus Deus, perfectus homo, Gud, den andra Personen i den heliga Treenigheten, och fullkomlig människa. Han har kommit för att frälsa människans natur, inte för att förstöra den. Av Honom lär vi oss att det inte anstår kristna att uppträda illa mot andra människor, som är skapade av Gud, gjorda till hans avbild och till att vara Honom lika.

74

Såväl en viss sekulariserad mentalitet som andra världsåskådningar, vilka vi skulle kunna kalla ”pietistiska”, förenas i det att de inte anser den kristne vara en fullvärdig människa. Enligt de förstnämnda kväver Evangeliets krav mänskliga egenskaper, enligt de sistnämnda utgör människans fallna natur en fara för trons renhet. Resultatet är detsamma: man missförstår den djupa innebörden av Kristi människoblivande, man bortser från att Ordet blev kött, människa, och tog sin boning ibland oss.

Min erfarenhet som man, som kristen och präst lär mig raka motsatsen: det finns inte ett hjärta, hur insnärjt i synd det än är, som inte gömmer - likt glödande kol under aska - en ädel gnista. Varje gång som jag knackat på ett hjärtas dörr, mellan fyra ögon och med Kristi ord, har jag fått svar.

Det finns många på denna jord som inte har något förhållande till Gud; kanske är det människor som inte har fått tillfälle att höra Guds ord, eller som har glömt det. Men på det mänskliga planet handlar de ärligt, lojalt, medkännande, redligt. Och jag vågar påstå att den som har sådana egenskaper är i begrepp att öppna sig för Gud, eftersom de mänskliga dygderna utgör grunden för de övernaturliga.

75

Det är sant att sådana personliga egenskaper inte räcker: ingen blir frälst utan Kristi nåd. Men om någon bevarar och odlar en grundläggande redlighet, kommer Gud att jämna vägen för honom och han kommer att kunna bli helig för att han har kunnat leva som en hedersman.

Ni har kanske sett andra fall som på sätt och vis är motsatsen: många kallar sig kristna - för att de är döpta och tar emot sakramenten - men visar sig vara illojala, lögnaktiga, oärliga, högmodiga ... Och de faller plötsligt. De liknar stjärnskott som glimmar till en stund på himlen och som faller lika plötsligt som ohjälpligt.

Om vi accepterar vårt ansvar som hans barn, måste vi inse att Gud vill att vi skall vara mycket mänskliga. Våra huvuden må nå himlen, men vi skall ha fötterna stadigt på jorden. Priset för att leva som kristna är inte att sluta vara människor eller att ge upp ansträngningarna för att vinna de dygder som vissa har, trots att de inte känner Kristus. Priset för varje kristen är det återlösande Blod som vår Herre utgav för oss; och han vill - måste jag understryka - att vi skall vara mycket mänskliga och mycket gudomliga och att vi skall anstränga oss dagligen för att efterlikna Honom som är perfectus Deus, perfectus homo.

76

Jag kan inte säga vilken mänsklig dygd som är den viktigaste, eftersom det beror på vilket perspektiv man har. Det är dessutom en onödig frågeställning, eftersom det inte handlar om att utöva en eller flera dygder. Det är nödvändigt att kämpa för att förvärva och utöva alla dygder. Alla dygder står i ett inbördes samband med varandra. Om vi bemödar oss om att vara uppriktiga blir vi rättvisa, glada, kloka, fridfulla.

Distinktionen mellan personliga och sociala dygder anser jag inte heller vara övertygande. Ingen dygd kan främja egoism; varje dygd får nödvändigtvis positiva följder för vår egen själ och för vår omgivning. Då vi alla är människor, och dessutom Guds barn, kan vi inte anse att livet går ut på att frenetiskt sammanställa en lysande meritförteckning eller att göra en strålande karriär. Vi måste alla känna oss solidariska. Med den nåd vi har erhållit är vi även bundna till varandra genom de övernaturliga banden i de heligas gemenskap.

Samtidigt måste vi komma ihåg att beslutsfattande och ansvar faller inom området för den enskildes frihet och därför är även dygder radikalt personliga,de tillhör personen. Men samtidigt kämpar ingen ensam i denna kamp för kärleken, ingen är en lösryckt vers, brukar jag säga. På något sätt hjälper eller stjälper vi varandra. Vi är alla länkar i samma kedja. Be nu tillsammans med mig Herren vår Gud om att denna kedja må binda oss vid hans Hjärta tills den dag kommer då vi ser Honom ansikte mot ansikte i himlen för alltid.

77

Låt oss nu begrunda några av dessa mänskliga dygder. Fortsätt er dialog med vår Herre medan jag talar och be Honom att hjälpa oss alla, att han uppmuntrar oss att idag fördjupa oss i hans människoblivandes mysterium, så att även vi, i våra kroppar, skall kunna vara levande vittnesbörd bland människorna om att han har kommit för att frälsa oss.

Ingen kristens väg, ingen människas väg, är någonsin enkel. Visst kan det periodvis verka som om allt går efter våra planer, men vanligtvis varar de perioderna inte länge. Att leva är att möta svårigheter och att i sitt hjärta känna såväl glädje som bekymmer; och i den smedjan kan människan vinna själsstyrka, tålamod, storsinthet och fridfullhet.

Den är stark som uthålligt uppfyller vad han i sitt samvete förstår att han måste göra; den som inte mäter värdet av en uppgift uteslutande efter den vinning han kan dra av den utan efter den tjänst han därigenom kan bistå andra med. Den som är stark lider ibland, men håller ut; han kanske gråter, men håller tillbaka tårarna. När motståndet tilltar böjer han sig inte. Minns det exempel som vi finner i Mackabéerboken: gamlingen Eleazar som föredrar att dö framför att bryta mot Guds lag. Därför vill jag nu modigt skiljas från livet, så att jag visar mig värdig min höga ålder och ger de unga ett ädelt exempel på hur man villigt och med ädelt sinne dör en skön död för den höga och heliga lagen.

78

Den som förmår vara stark jäktar inte för att skörda frukten av sina dygder; han är tålmodig. Själsstyrkan får oss att avnjuta smaken av den mänskliga och gudomliga dygden tålamod. Genom ert tålamod skall ni vinna era liv. (Luk 21:19) Man vinner sin själ genom tålamodet, som i grund och botten är alla dygders rot och värn. Vi har vunnit vår själ genom tålamodet, för genom att lära oss att behärska oss själva börjar vi att äga det vi är. Det är detta tålamod som får oss att vara förstående gentemot andra, övertygade om att människor, likt gott vin, blir bättre med tiden.

79

Starka och tålmodiga: fridfulla. Men inte med den fridfullhet som kännetecknar den som köper sitt lugn till priset av att inte bry sig om sina bröder eller om den stora uppgift som åligger oss alla, nämligen att i stort mått sprida det goda över hela världen. Fridfulla för att vi alltid kan bli förlåtna, för att det finns en lösning på allt, utom på döden, och för Guds barn är döden livet. Fridfulla, om det så bara vore för att kunna handla rationellt: den som bevarar sitt lugn är i stånd att tänka, att överväga för- och nackdelar, att sansat granska konsekvenserna av sitt handlande och först därefter handla beslutsamt.

80

Vi håller på att snabbt räkna upp vissa mänskliga dygder. Jag vet att ni i er bön till Herren kommer att tänka på många andra. Nu skulle jag vilja dröja några ögonblick vid en underbar egenskap: storsintheten.

Storsinthet: ett stort sinne, en rymlig själ där det finns plats för många. Det är kraften som gör oss beredda att gå ut ur oss själva och göra stordåd till gagn för alla. Trångsyntheten slår inte rot i den som är storsint; hos honom finns det ingen plats för snålhet, för egoistiska beräkningar eller egennyttigt bedrägeri. Den som är storsint ägnar utan förbehåll sina krafter åt det som är mödan värt, därför förmår han hänge sig. Han nöjer sig inte med att ge: han ger sig själv.Och därigenom lyckas han inse vilket det största beviset på storsinthet är: att ge sig själv till Gud.

81

Det finns två mänskliga dygder - arbetsamhet och flit - som sammansmälter till en enda dygd: strävan efter att utnyttja de talanger som Gud har givit var och en av oss. De är dygder för att de leder till att man avslutar saker väl. Arbetet - det har jag predikat sedan 1928 - är nämligen inte en förbannelse eller ett straff för synden. I första Moseboken talas om denna verklighet redan innan Adam gjorde sitt uppror mot Gud. Enligt …