På väg mot heligheten.

Guds vänner>På väg mot heligheten>Kap 18

294

Vi blir djupt rörda, våra hjärtan slår häftigt, då vi uppmärksamt lyssnar till den helige Paulus utrop:Detta är Guds vilja, att ni skall bli heliga. I dag upprepar jag det ännu en gång för mig själv och påminner även er och hela mänskligheten om det: detta är Guds vilja, att vi skall bli heliga.

För att inge människorna äkta frid, för att förändra världen och för att söka Gud vår Herre i världen och genom de jordiska tingen, är personlig helighet oundgänglig. Då jag talar med folk från många olika länder och från de mest skilda sociala miljöer, frågar de mig ofta: Vad säger du till oss som är gifta? Och till oss som arbetar på fälten? Och till oss änkor? Och till oss unga?

Jag svarar ständigt att jag bara haren enda gryta. Jag brukar också klargöra att Jesus Kristus, vår Herre, förkunnade det glada budskapet för alla, utan att göra någon som helst åtskillnad. En enda gryta och en enda föda:Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, och att fullborda hans verk. Han kallar var och en till helighet, han ber var och en om kärlek: unga och gamla, ogifta och gifta, friska och sjuka, bildade och obildade; var de än arbetar och var de än befinner sig. Det finns endast ett sätt att lära känna Gud bättre och växa i förtroende för Honom: genom att umgås med Honom i bön, genom att tala med Honom och genom att visa Honom - från hjärta till hjärta - vår tillgivenhet.

295

Ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag skall höra på er. Och vi åkallar Honom när vi vänder oss till Honom och samtalar med Honom. Därför bör vi sätta Apostelns uppmaning i verket:sine intermissione orate,bed alltid, vad som än händer.Inte bara halvhjärtat, utan av hela hjärtat.

Ni kanske tycker att livet inte alltid är lätt, att det inte råder någon brist på bekymmer, lidande och sorger. Jag svarar er även här med den helige Paulus ord, attvarken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre. Inget kan skilja oss från Guds kärlek, från Kärleken, från den ständiga relationen med vår Fader.

Men att förespråka denna ständiga förening med Gud, är inte det att lägga fram ett så upphöjt ideal, att det tycks vara ouppnåeligt för de flesta kristna? Målet är sannerligen högt, men inte ouppnåeligt. Vägen som leder till helighet är bönens väg; och bönen bör slå rot i själen undan för undan, som ett litet frö, som senare kommer att bli till ett lummigt träd.

296

Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, som också är vår moder. Varje morgon och varje kväll, inte bara ibland utan ständigt, förnyar jag fortfarande det offer av mig själv som mina föräldrar lärde mig:Min Fru, min moder, jag ger mig helt och hållet till dig! Som bevis på att jag älskar dig som ditt barn, viger jag denna dag mina ögon, mina öron, min tunga och mitt hjärta till dig... Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse? Vad säger älskande till varandra när de träffas? Hur uppför de sig? De offrar allt vad de är och har för personen de älskar.

Först en bönesuck, sedan en till, och en till... tills denna iver ter sig otillräcklig, för att orden är alltför fattiga... och då öppnas vägen till intimiteten med Gud, då vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt. Vi lever då som trollbundna, som om vi vore fängslade. Medan vi utför de uppgifter som tillhör vår ställning och vårt yrke - med största möjliga perfektion inom ramen för våra misstag och begränsningar - längtar själen efter att fly. Den vänder sig till Gud som järnet dras med av magnetens kraft. Man börjar älska Jesus på ett mer verksamt sätt, med en ljuvlighet som överväldigar.

297

Jag skall befria er ur fångenskapen, var ni än befinner er. Vi blir fria ur slaveriet genom bönen: vi vet att vi är fria, och vår förälskade själ liksom svävar, buren på en kärlekssångs vingar, som driver oss till att aldrig vilja skiljas från Gud. Detta är ett nytt sätt att vandra på jorden, ett gudomligt sätt, övernaturligt och underbart. Då vi minns alla dessa spanska författare från 1500-talet, kanske även vi skulle vilja smaka dessa ord: jag lever för att det inte är jag som lever: det är Kristus som lever i mig!

Man accepterar med glädje att det är nödvändigt att arbeta i denna värld under många år, för Jesus har mycket få vänner här nere. Låt oss inte dra oss undan plikten att leva, att slita ut oss - tills vi blir ordentligt utkramade - i Guds och Kyrkans tjänst. Just så, i frihet:in libertatem gloriae filiorum Dei,qua libertate Christus nos liberavit;med Guds barns frihet, som Jesus Kristus vann för oss, genom att dö på korsets trä.

298

Det är möjligt att det redan från början virvlar upp dammoln och att vår helgelses fiender samtidigt använder en så våldsam och välplanerad teknik av psykologisk terrorism - av maktmissbruk - att de lyckas få med sig även personer som under lång tid har handlat logiskt och rättfärdigt. Fastän de talar med en röst som låter lika illa som en trasig kyrkklocka, gjuten av en dålig metall, och som klart skiljer sig från herdens rop, lyckas de nedvärdera ordet, som är en av de värdefullaste gåvor som Gud har givit människan, en vacker skänk för att ge uttryck åt höga tankar av kärlek och vänskap till Herren och hans skapade varelser. Det går så långt att man förstår varför aposteln Jakob sade atttungan är en hel värld av ondska. Den kan förorsaka så mycket skada: lögner, nedsvärtning, vanära, bedrägerier, förolämpningar, illvillig ryktesspridning.

299

Hur skall vi kunna övervinna dessa hinder? Hur skall vi lyckas befästa oss i det beslut som nu börjar kännas mycket tungt? Genom att låta oss inspireras av det föredöme som den heliga Jungfrun, vår moder visar oss. Det är en mycket bred väg som med nödvändighet går genom Jesus.

För att närma oss Gud måste vi gå den rätta vägen, som är Kristi heliga mänskliga natur. Därför rekommenderar jag alltid att läsa böcker som handlar om vår Herres lidande. Dessa skrifter, fulla av uppriktig fromhet, får oss att tänka på Guds Son, människa liksom vi och samtidigt sann Gud, som älskar oss och lider i sitt kött för världens frälsning.

Tänk även på en av de djupast rotade andakter som finns bland de kristna, att be den heliga Rosenkransen. Kyrkan uppmuntrar oss att betrakta dess mysterier, så att Herrens beundransvärda föredöme - under hans trettio år i det fördolda, under hans tre år av förkunnelse, och under hans förnedrande lidande och ärorika uppståndelse - inpräglas i vårt huvud och i vår fantasi, tillsammans med Marias glädje, smärta och ära.

Att följa Kristus: det är hemligheten. Att följa Honom så nära, att vi lever med Honom som de första tolv gjorde; så nära att vi identifierar oss med Honom. Det kommer inte att dröja länge tills vi kan säga att vi har iklätt oss Jesus Kristus vår Herre, om vi inte sätter upp några hinder i vägen för nåden. Vår Herre kommer att avspeglas i vårt uppträdande, liksom i en spegel. Om spegeln är som den bör vara, kommer den att återge vår Frälsares älskvärda anlete, utan att förvanska det, utan att göra det till en karikatyr. De andra kommer då att få möjlighet att beundra Honom, att följa Honom.

300

I detta försök att identifiera sig med Kristus, har jag urskilt fyra olika steg: att söka Honom, att finna Honom, att umgås med Honom, att älska Honom. Kanske inser ni att ni befinner er i den första etappen. Sök Honom då med hunger, sök Honom i ert eget inre, av alla era krafter. Om ni handlar med denna uthållighet, vågar jag garantera att ni redan har träffat Honom och att ni börjat umgås med Honom och älska Honom, och att ha ert hemland i himlen.

Jag ber till Herren, att vi i våra själar må nära den enda ädla ambition som är mödan värd: att vandra tillsammans med Jesus Kristus, som hans välsignade moder och den helige patriarken Josef gjorde, med längtan, med offervilja, utan att försumma något. Vi kommer att bli delaktiga i den gudomliga vänskapens lycka - i en inre samling som är förenlig med våra yrkesmässiga och medborgerliga plikter - och vi kommer att vara Honom tacksamma för den finkänslighet och klarhet med vilken han lär oss att uppfylla vår himmelske Faders vilja.

301

Men glöm inte att om vi umgås med Jesus, så kommer vi med säkerhet att stöta på hans kors. När vi överlämnar oss i Guds händer, tillåter han ofta att vi erfar smärta, ensamhet, motgångar, förtal, ärekränkning och hån, både inifrån och utifrån. Det är för att han vill forma oss till sin avbild och att vi skall likna Honom och han tolererar även att man kallar oss galna och tar oss för dumskallar.

Då är tiden inne att älska den passiva botgöringen som kommer - dold eller öppet och oförskämt - när vi minst anar det. Det saknas till och med inte sådana som skadar fåren med de stenar som de borde ha kastat på vargarna. Kristi följeslagare får i sitt kött erfara att de som borde älska Honom uppför sig på ett sätt som går från misstroende till fiendskap, från misstanke till hat. De ser på Honom med misstänksamhet, som på en lögnare, därför att de inte tror på att man kan ha en personlig relation till Gud, ett inre liv. Däremot visar de idel älskvärdhet och förståelse gentemot ateister och likgiltiga som vanligtvis är fräcka och oförskämda.

Herren kanske till och med tillåter att hans lärjungar blir attackerade med ett vapen som aldrig hedrar den som använder sig av det, nämligen personliga förolämpningar; med klyschor, som är det tendentiösa och brottsliga resultatet av massiv, lögnaktig propaganda: för inte alla är begåvade med en känsla för måtta och god smak.

Det är inte förvånande att de som förfäktar en osäker teologi och förslappad moral utan gränser, som ägnar sig åt tvivelaktiga liturgiska bruk enligt sina egna personliga …