Clicks15
jamacor

Guds vänner > På väg mot heligheten > Kap 18

294

Vi blir djupt rörda, våra hjärtan slår häftigt, då vi uppmärksamt lyssnar till den helige Paulus utrop: Detta är Guds vilja, att ni skall bli heliga. I dag upprepar jag det ännu en gång för mig själv och påminner även er och hela mänskligheten om det: detta är Guds vilja, att vi skall bli heliga.

För att inge människorna äkta frid, för att förändra världen och för att söka Gud vår Herre i världen och genom de jordiska tingen, är personlig helighet oundgänglig. Då jag talar med folk från många olika länder och från de mest skilda sociala miljöer, frågar de mig ofta: Vad säger du till oss som är gifta? Och till oss som arbetar på fälten? Och till oss änkor? Och till oss unga?

Jag svarar ständigt att jag bara har en enda gryta. Jag brukar också klargöra att Jesus Kristus, vår Herre, förkunnade det glada budskapet för alla, utan att göra någon som helst åtskillnad. En enda gryta och en enda föda: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, och att fullborda hans verk. Han kallar var och en till helighet, han ber var och en om kärlek: unga och gamla, ogifta och gifta, friska och sjuka, bildade och obildade; var de än arbetar och var de än befinner sig. Det finns endast ett sätt att lära känna Gud bättre och växa i förtroende för Honom: genom att umgås med Honom i bön, genom att tala med Honom och genom att visa Honom - från hjärta till hjärta - vår tillgivenhet.

295

Ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag skall höra på er. Och vi åkallar Honom när vi vänder oss till Honom och samtalar med Honom. Därför bör vi sätta Apostelns uppmaning i verket: sine intermissione orate, bed alltid, vad som än händer. Inte bara halvhjärtat, utan av hela hjärtat.

Ni kanske tycker att livet inte alltid är lätt, att det inte råder någon brist på bekymmer, lidande och sorger. Jag svarar er även här med den helige Paulus ord, att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre. Inget kan skilja oss från Guds kärlek, från Kärleken, från den ständiga relationen med vår Fader.

Men att förespråka denna ständiga förening med Gud, är inte det att lägga fram ett så upphöjt ideal, att det tycks vara ouppnåeligt för de flesta kristna? Målet är sannerligen högt, men inte ouppnåeligt. Vägen som leder till helighet är bönens väg; och bönen bör slå rot i själen undan för undan, som ett litet frö, som senare kommer att bli till ett lummigt träd.

296

Vi börjar med muntliga böner, som många av oss har bett sedan vi var barn: de är innerliga och enkla fraser, riktade till Gud och hans moder, som också är vår moder. Varje morgon och varje kväll, inte bara ibland utan ständigt, förnyar jag fortfarande det offer av mig själv som mina föräldrar lärde mig: Min Fru, min moder, jag ger mig helt och hållet till dig! Som bevis på att jag älskar dig som ditt barn, viger jag denna dag mina ögon, mina öron, min tunga och mitt hjärta till dig... Är inte detta - på något sätt - en början till kontemplation, ett uppenbart tecken på förtröstansfull självöverlåtelse? Vad säger älskande till varandra när de träffas? Hur uppför de sig? De offrar allt vad de är och har för personen de älskar.

Först en bönesuck, sedan en till, och en till... tills denna iver ter sig otillräcklig, för att orden är alltför fattiga... och då öppnas vägen till intimiteten med Gud, då vi betraktar Honom oupphörligt och oförtröttligt. Vi lever då som trollbundna, som om vi vore fängslade. Medan vi utför de uppgifter som tillhör vår ställning och vårt yrke - med största möjliga perfektion inom ramen för våra misstag och begränsningar - längtar själen efter att fly. Den vänder sig till Gud som järnet dras med av magnetens kraft. Man börjar älska Jesus på ett mer verksamt sätt, med en ljuvlighet som överväldigar.

297

Jag skall befria er ur fångenskapen, var ni än befinner er. Vi blir fria ur slaveriet genom bönen: vi vet att vi är fria, och vår förälskade själ liksom svävar, buren på en kärlekssångs vingar, som driver oss till att aldrig vilja skiljas från Gud. Detta är ett nytt sätt att vandra på jorden, ett gudomligt sätt, övernaturligt och underbart. Då vi minns alla dessa spanska författare från 1500-talet, kanske även vi skulle vilja smaka dessa ord: jag lever för att det inte är jag som lever: det är Kristus som lever i mig!

Man accepterar med glädje att det är nödvändigt att arbeta i denna värld under många år, för Jesus har mycket få vänner här nere. Låt oss inte dra oss undan plikten att leva, att slita ut oss - tills vi blir ordentligt utkramade - i Guds och Kyrkans tjänst. Just så, i frihet: in libertatem gloriae filiorum Dei, qua libertate Christus nos liberavit; med Guds barns frihet, som Jesus Kristus vann för oss, genom att dö på korsets trä.

298

Det är möjligt att det redan från början virvlar upp dammoln och att vår helgelses fiender samtidigt använder en så våldsam och välplanerad teknik av psykologisk terrorism - av maktmissbruk - att de lyckas få med sig även personer som under lång tid har handlat logiskt och rättfärdigt. Fastän de talar med en röst som låter lika illa som en trasig kyrkklocka, gjuten av en dålig metall, och som klart skiljer sig från herdens rop, lyckas de nedvärdera ordet, som är en av de värdefullaste gåvor som Gud har givit människan, en vacker skänk för att ge uttryck åt höga tankar av kärlek och vänskap till Herren och hans skapade varelser. Det går så långt att man förstår varför aposteln Jakob sade att tungan är en hel värld av ondska. Den kan förorsaka så mycket skada: lögner, nedsvärtning, vanära, bedrägerier, förolämpningar, illvillig ryktesspridning.

299

Hur skall vi kunna övervinna dessa hinder? Hur skall vi lyckas befästa oss i det beslut som nu börjar kännas mycket tungt? Genom att låta oss inspireras av det föredöme som den heliga Jungfrun, vår moder visar oss. Det är en mycket bred väg som med nödvändighet går genom Jesus.

För att närma oss Gud måste vi gå den rätta vägen, som är Kristi heliga mänskliga natur. Därför rekommenderar jag alltid att läsa böcker som handlar om vår Herres lidande. Dessa skrifter, fulla av uppriktig fromhet, får oss att tänka på Guds Son, människa liksom vi och samtidigt sann Gud, som älskar oss och lider i sitt kött för världens frälsning.

Tänk även på en av de djupast rotade andakter som finns bland de kristna, att be den heliga Rosenkransen. Kyrkan uppmuntrar oss att betrakta dess mysterier, så att Herrens beundransvärda föredöme - under hans trettio år i det fördolda, under hans tre år av förkunnelse, och under hans förnedrande lidande och ärorika uppståndelse - inpräglas i vårt huvud och i vår fantasi, tillsammans med Marias glädje, smärta och ära.

Att följa Kristus: det är hemligheten. Att följa Honom så nära, att vi lever med Honom som de första tolv gjorde; så nära att vi identifierar oss med Honom. Det kommer inte att dröja länge tills vi kan säga att vi har iklätt oss Jesus Kristus vår Herre, om vi inte sätter upp några hinder i vägen för nåden. Vår Herre kommer att avspeglas i vårt uppträdande, liksom i en spegel. Om spegeln är som den bör vara, kommer den att återge vår Frälsares älskvärda anlete, utan att förvanska det, utan att göra det till en karikatyr. De andra kommer då att få möjlighet att beundra Honom, att följa Honom.

300

I detta försök att identifiera sig med Kristus, har jag urskilt fyra olika steg: att söka Honom, att finna Honom, att umgås med Honom, att älska Honom. Kanske inser ni att ni befinner er i den första etappen. Sök Honom då med hunger, sök Honom i ert eget inre, av alla era krafter. Om ni handlar med denna uthållighet, vågar jag garantera att ni redan har träffat Honom och att ni börjat umgås med Honom och älska Honom, och att ha ert hemland i himlen.

Jag ber till Herren, att vi i våra själar må nära den enda ädla ambition som är mödan värd: att vandra tillsammans med Jesus Kristus, som hans välsignade moder och den helige patriarken Josef gjorde, med längtan, med offervilja, utan att försumma något. Vi kommer att bli delaktiga i den gudomliga vänskapens lycka - i en inre samling som är förenlig med våra yrkesmässiga och medborgerliga plikter - och vi kommer att vara Honom tacksamma för den finkänslighet och klarhet med vilken han lär oss att uppfylla vår himmelske Faders vilja.

301

Men glöm inte att om vi umgås med Jesus, så kommer vi med säkerhet att stöta på hans kors. När vi överlämnar oss i Guds händer, tillåter han ofta att vi erfar smärta, ensamhet, motgångar, förtal, ärekränkning och hån, både inifrån och utifrån. Det är för att han vill forma oss till sin avbild och att vi skall likna Honom och han tolererar även att man kallar oss galna och tar oss för dumskallar.

Då är tiden inne att älska den passiva botgöringen som kommer - dold eller öppet och oförskämt - när vi minst anar det. Det saknas till och med inte sådana som skadar fåren med de stenar som de borde ha kastat på vargarna. Kristi följeslagare får i sitt kött erfara att de som borde älska Honom uppför sig på ett sätt som går från misstroende till fiendskap, från misstanke till hat. De ser på Honom med misstänksamhet, som på en lögnare, därför att de inte tror på att man kan ha en personlig relation till Gud, ett inre liv. Däremot visar de idel älskvärdhet och förståelse gentemot ateister och likgiltiga som vanligtvis är fräcka och oförskämda.

Herren kanske till och med tillåter att hans lärjungar blir attackerade med ett vapen som aldrig hedrar den som använder sig av det, nämligen personliga förolämpningar; med klyschor, som är det tendentiösa och brottsliga resultatet av massiv, lögnaktig propaganda: för inte alla är begåvade med en känsla för måtta och god smak.

Det är inte förvånande att de som förfäktar en osäker teologi och förslappad moral utan gränser, som ägnar sig åt tvivelaktiga liturgiska bruk enligt sina egna personliga nycker med en hippiedisciplin och oansvarigt ledarskap, sprider avundsjuka, misstroende, falska anklagelser, förolämpningar, förödmjukelser, skvaller och trakasserier av allt slag mot dem som uteslutande talar om Jesus Kristus och att de behandlar dessa illa.

Så skulpterar Jesus de sinas själar och ger dem samtidigt en djup inre frid och glädje, för de vet mycket väl att demonerna inte ens med hundra lögner kan få fram en enda sanning. Och han inger dem övertygelsen om att de bara kommer att finna ro då de beslutat sig för att inte söka den.

302

Då vi verkligen beundrar och älskar Jesu heliga mänskliga natur, kommer vi att upptäcka hans sår, det ena efter det andra. Under dessa smärtsamma och hårda tider av passiv rening, av ljuva och bittra tårar som vi försöker dölja bör vi gå in i vart och ett av de heliga såren för att rena oss och glädja oss över det återlösande blodet och ur det hämta vår styrka. Vi tar vår tillflykt till Honom likt duvorna som, enligt den heliga Skrift, i stormens timma, söker sitt skydd i klippväggarnas gömslen. Vi drar oss tillbaka till denna tillflyktsort för att finna Kristi närhet. Vi kommer att upptäcka att hans sätt att samtala är fridfullt, och hans ansikte vackert, därför att de som vet att hans röst är mild och angenäm är de som tagit emot Evangeliets nåd, vilket får dem att säga: ”Du har det eviga livets ord.

303

Vi får inte tro att våra lidelser kommer att ha lugnat ner sig definitivt för att vi går på denna kontemplationens väg. Vi skulle bedra oss själva om vi trodde att ivern att söka Kristus, vårt verkliga möte och umgänge med Honom och hans kärleks ljuvlighet förvandlar oss till oförvitliga personer. Låt mig påminna er om det, även om ni själva har erfarit det. Guds och människans fiende, Satan, ger inte upp, han vilar inte. Han belägrar oss till och med då vår själ brinner av kärlek till Gud. Han vet visserligen att det då är svårare att falla, men om han lyckas få en sådan människa att förolämpa sin Herre - om så bara i en småsak - så kommer han att kunna betunga hennes samvete med den allvarliga frestelsen att förlora hoppet.

Om ni vill ta lärdom av en stackars prästs erfarenhet, av en som inte gör anspråk på att tala om något annat än Gud, råder jag er att, när köttet kräver tillbaka sina förlorade rättigheter, eller när vårt högmod - vilket är värre - gör uppror och stegrar sig, söka skydd i dessa gudomliga sår i Kristi kropp som öppnades av spikarna som naglade fast Honom på korset och av lansen som genomborrade hans bröst. Gör det på det sätt som griper er mest: lägg all denna mänskliga ... och gudomliga kärlek i Herrens sår. Detta är att åstunda förening, att känna att vi är Kristi bröder, att vi har blodsband med Honom, att vi är söner till samma moder för att det är hon som har fört oss till Kristus.

304

Iver att tillbedja, längtan efter att gottgöra i ljuvt lugn och i lidande. Detta uttalande av Jesus kommer att bli levande i våra liv: Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Och Herren framstår som ständigt mera krävande. Han begär av oss gottgörelse och bot, tills han får oss att uppleva den glödande längtan av att vilja leva för Gud, korsfäst tillsammans med Kristus. Men denna skatt förvarar vi i sköra och bräckliga lerkärl för att det skall synas att den väldiga kraften är Guds och inte vår.

Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad eller medellös. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.

Vi föreställer oss dessutom att Herren inte lyssnar på oss, att vi är lurade, att vi bara hör vår egen rösts monolog. Vi känner oss utan stöd på jorden och övergivna av himlen. Ändå är vår avsky för synden - även för mindre synder - både sann och verksam. Med en envishet som hos den kananeiska kvinnan, faller vi ödmjukt ned för Honom, tillbedjande och bönfallande: Herre hjälp mig. Mörkret kommer att fly, besegrat av Kärlekens ljus.

305

Nu är det dags att ropa: kom ihåg de löften du har gett mig, för att fylla mig med hopp; detta tröstar mig i min intighet och fyller mitt liv med styrka. Vår Herre vill att vi räknar med Honom i allt: vi ser med klarhet, att vi ingenting kan göra utan Honom, men att vi med Honom kan allt. Vårt beslut att alltid vandra i hans närvaro bekräftas.

Då Gud upplyser vårt förstånd, som verkar overksamt, förvissas vi om att om Skaparen värnar om alla - till och med om sina fiender - hur mycket mer skall han då inte värna om sina vänner! Vi blir övertygade om att det varken finns något ont eller några motgångar som inte leder till något gott: så tar en mer varaktig glädje och frid plats i vår själ, som inget mänskligt motiv kommer att kunna rycka ifrån oss. Dessa besök lämnar nämligen alltid kvar något av Honom själv hos oss, något gudomligt. Vi kommer att lovprisa Herren vår Gud, som har gjort så underbara ting i oss, och vi kommer att förstå att vi blev skapade med förmågan att äga en oändlig skatt.

306

Vi började med de enkla och kära muntliga böner som vi lärde oss som barn, och som vi aldrig skulle vilja överge. Bönen som började med denna barnsliga oskuld, utvecklar sig nu till en bred flodbädd, lugn och säker, därför att den går i den takt som slås av vänskapen med den som sade: Jag är vägen. Om vi älskar Kristus på detta sätt, om vi med gudomlig djärvhet söker skydd i det sår som lansen öppnade i hans sida, kommer Mästarens löfte att uppfyllas: om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

Hjärtat måste nu skilja mellan de olika gudomliga personerna och tillbe var och en av dem. Vad vår själ upplever i det övernaturliga livet är ett slags upptäckt, som liknar den ett nyfött barn gör, då det börjar få upp ögonen för sin omgivning. Själen har ett innerligt och kärleksfullt umgänge med Fadern och Sonen och den helige Ande; och man underkastar sig utan svårighet den livgivande Tröstarens verksamhet, som ger av sig själv till oss, utan att vi har gjort oss förtjänta av det: de övernaturliga dygderna och den helige Andes gåvor!

307

Vi har sprungit som hjorten, som längtar efter vattenbäckarna - törstiga, med läpparna spruckna av torka. Vi vill dricka ur denna källa av levande vatten. Utan konstigheter, rör vi oss under hela dagen i denna överflödande och klara källa av friskt vatten som flödar fram till det eviga livet. Ord är överflödiga, för tungan förmår inte uttrycka sig; förståndet har nu blivit stilla. Man resonerar inte, man betraktar! Och själen brister åter ut i sång, en ny sång, därför att den känner och vet att den hela tiden är inför Guds kärleksfulla blick.

Jag talar inte om extraordinära situationer. De är, eller kan mycket väl vara, vardagliga fenomen i vår själ: en kärlekens galenskap, som utan spektakel och utan överdrifter lär oss att lida och att leva, därför att Gud ger oss visheten. Vilket själslugn, vilken frid, vi erfar då vi har slagit in på den smala vägen som leder till livet!

308

Askes? Mystik? Det bryr jag mig inte om. Vad det än är, askes eller mystik, vad spelar det för roll? Det är Guds nåd. Om du försöker meditera, kommer inte Herren att neka dig sin hjälp. Tro, och gärningar av tro: gärningar, därför att Herren - det har du redan från början erfarit och jag har redan understrukit det för dig - blir mer krävande för var dag. Detta är redan kontemplation, och förening. Detta liv skall många kristna leva då de går fram längs sin egen andliga väg - det finns oändligt många - mitt i världens mödor, även om de inte ens har lagt märke till det.

Det är en form av bön och en livshållning som inte skiljer oss från våra vardagliga sysslor, som mitt i denna ädla jordiska strävan, leder oss till Herren. Då en människa upphöjer alla dessa göromål till Gud, gudomliggör hon världen. Jag har många gånger talat om myten om kung Midas, som förvandlade allt han rörde vid till guld. Vi kan förvandla allt som vi rör vid, till guld av övernaturliga förtjänster, trots våra personliga fel.

309

Så handlar vår Gud. När den förlorade sonen återvänder efter att ha gjort av med sina pengar på ett dåligt liv och - framför allt - efter att ha glömt bort sin far, säger fadern: skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. När vi ångerfulla tar vår tillflykt till Gud vår Fader, förvandlar han vårt elände till rikedom; och vår svaghet till styrka. Vad kommer han inte att förbereda åt oss om vi inte överger Honom, om vi umgås med Honom varje dag, om vi säger kärleksfulla ord till Honom som vi sedan bekräftar med våra gärningar, om vi ber Honom om allt och förtröstar på hans allmakt och barmhärtighet? Bara för att hans son återvände efter att ha svikit Honom anordnade han en fest. Vad kommer han då inte att ge oss, om vi alltid har försökt att stå kvar vid hans sida?

Låt oss därför avlägsna minnet av de förolämpningar som har riktats mot oss och de förödmjukelser som vi har fått utstå - även om de varit orättvisa, oartiga och grova - för det anstår inte ett Guds barn att föra ett register för att sedan kunna lägga fram en förteckning över genomlidna oförrätter. Vi får inte glömma Kristi exempel och vår kristna tro byts inte som ett klädesplagg: den kan försvagas, stärkas eller gå förlorad. Med detta övernaturliga liv får tron kraft och själen förfäras då den betraktar hur eländigt och naket det mänskliga är utan det gudomliga. Man ber då om förlåtelse och tackar: min Gud, när jag betraktar mitt stackars liv finner jag ingen anledning att vara fåfäng, och ännu mindre att vara högmodig: jag finner bara oändligt många skäl till att alltid leva ödmjukt och ångerfullt. Jag vet mycket väl att ett liv som tjänare är en människas ädlaste kall.

310

Jag vill stå upp och gå omkring i staden; på gatorna och på torgen. Jag vill söka honom som min själ har kär... Och inte bara i staden: jag vill springa från en del av världen till en annan - genom alla nationer, till alla folk, längs vägar och stigar - för att uppnå frid i min själ. Och denna frid upptäcker jag i de dagliga göromålen, som inte är mig till hinder; tvärtom, de är en väg och ett skäl för att älska Gud alltmer och för att förenas alltmer med Honom.

Och när vi - våldsamt - ansätts av frestelsen att tappa modet, av motgångar, kamp, eller bedrövelser, av en ny själslig natt, ingjuter psalmisten i våra läppar och vårt förstånd dessa ord: Jag är med Honom i nöden. Vad betyder mitt kors, Jesus, i jämförelse med ditt, mina skrubbsår i jämförelse med dina sår? Vad är denna ynkliga lilla börda som du har lagt på mina skuldror, i jämförelse med din enorma, rena och oändliga Kärlek? Såväl era hjärtan som mitt fylls av ett heligt begär att bekänna för Honom - med gärningar - att vi dör av kärlek.

Det föds en törst efter Gud, en längtan efter att förstå hans tårar, en törst efter att se hans leende, hans ansikte... Jag tycker att det bästa sättet att uttrycka det är att med Skriften åter upprepa: som hjorten längtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud! Själen gör framsteg, försjunken i Gud, gudomliggjord. Den kristne har blivit till en törstande vandrare, som öppnar sin mun för källans vatten.

311

Genom denna hängivelse tänds och växer vår apostoliska iver dag för dag. Den får också andra att brinna, för det goda sprids. Det är inte möjligt för vår fattiga natur att vara så nära Gud utan att brinna av hunger att så glädje och frid över världen, att överallt sprida de frälsande vatten som strömmar ut från Kristi öppnade sida, och så börja och avsluta allt av Kärlek.

Tidigare talade jag med er om smärtor och lidanden, om tårar. Och jag motsäger inte mig själv om jag påstår att smaken av tråkigheterna, lidandena och bedrövelserna är mycket annorlunda för en lärjunge som kärleksfullt söker Mästaren: de försvinner så snart man verkligen accepterar Guds vilja, så snart man uppfyller hans planer med glädje, som trogna barn, även om nerverna ser ut att brista och pinan verkar outhärdlig.

312

Jag vill på nytt bekräfta att jag inte talar om ett extraordinärt sätt att leva kristet. Låt oss alla begrunda, vad Gud har gjort för var och en av oss, och hur vi har motsvarat detta. Om vi är modiga i denna personliga samvetsrannsakan, kommer vi att märka vad som fortfarande fattas oss. I går blev jag mycket rörd, då jag hörde att en japansk katekumen gav trosundervisning åt andra, som ännu inte kände Kristus. Jag skämdes. Vi måste ha mer tro, mycket mer tro!: och med tro, kontemplation.

Tänk åter i lugn och ro igenom denna gudomliga uppmaning som fyller själen med rastlöshet, och som samtidigt för med sig smaker så söta som från den ljuvaste honung: redemi te, et vocavi te nomine tuo: meus es tu; jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Låt oss inte stjäla från Gud det som är hans. En Gud som har älskat oss så till den grad att han dog för oss, som har utvalt oss alltifrån evigheten, före världens skapelse, till att stå heliga inför Honom, och som ständigt ger oss tillfälle till att rena oss och hänge oss åt Honom.

Om vi fortfarande skulle hysa något tvivel, får vi ytterligare ett bevis från hans egna ord: ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, frukten av ert arbete som kontemplativa själar.

Alltså behöver vi tro, övernaturlig tro. När tron vacklar har människan en benägenhet att föreställa sig Gud som om han vore långt borta, som om han knappt brydde sig om sina barn. Hon ser på religionen som något vid sidan om, något hon bara söker sig till då det inte finns någon annan utväg; hon förväntar sig - utan att förklara på vilken grund - storslagna bevis och ovanliga händelser. Men när tron är verkligt levande i själen, upptäcker man i stället att det kristna livet inte behöver skilja sig från det vanliga och vardagliga livet på något sätt; och att den stora heligheten som Gud begär av oss, här och nu, gömmer sig i varje dags små saker.

313

Jag tycker om att tala om vandring, eftersom vi är resande som styr vår färd mot det himmelska hemmet, vårt fädernesland. Men glöm inte att även om det längs vägen kan finnas särskilt svåra sträckor, även om den någon gång tvingar oss att vada över en flod, eller genomkorsa en liten skog som nästan är ogenomtränglig, är det i regel något vanligt som inte överraskar. Faran ligger i slentrian: att inbilla sig att Gud inte är här, i vart och ett av dessa små ögonblick, för att de är alltför enkla och vardagliga!

De två lärjungarna var på väg mot Emmaus. De var på väg som så många andra som färdades genom den trakten. Och där visar sig Jesus för dem, helt naturligt, och vandrar med dem under ett samtal som ger lindring åt deras trötthet. Jag föreställer mig scenen så att det redan är långt in på kvällen. Det blåser en mild bris. Runt omkring finns fält sådda med vete som redan mognat och gamla olivträd vars grenar är silverglänsande i det matta ljuset.

Jesus går med dem på vägen. Herre, vad stor du är i allt! Men du rör mig ännu mer då du kommer ner till vår nivå för att följa oss, för att söka upp oss, mitt i vår dagliga jäkt. Herre, ge oss en oskuldsfull ande, en ren blick och ett klart sinne så att vi känner igen dig, när du kommer utan något yttre tecken på din härlighet.

314

Färden avslutas, när de kommer fram till byn. De två lärjungarna som - utan att lägga märke till det - har blivit djupt rörda i sina hjärtan av den människoblivne Gudens ord och kärlek - blir sorgsna över att Han tänker ge sig av. För Jesus tog avsked av dem och såg ut att vilja gå vidare. Han tvingar sig aldrig på, denne vår Herre. Han vill att vi skall kalla på Honom frivilligt när vi börjat ana den Kärleks renhet som Han har ingjutit i våra själar. Vi måste hålla Honom kvar bestämt och be: stanna hos oss. Det börjar bli kväll, och dagen är snart slut, det blir mörkt.

Sådana är vi: vi vågar aldrig riktigt, kanske på grund av brist på uppriktighet, eller kanske på grund av blyghet. Djupt inom oss tänker vi: stanna hos oss, för mörkret omger våra själar, och endast Du är ljus, endast Du kan stilla denna längtan som förtär oss. För vi vet mycket väl vad som är det främsta av alla vackra och ärbara ting: att för evigt äga Gud.

Och Jesus stannar. Våra ögon, liksom Kleopas och hans följeslagares, öppnas när Kristus bryter brödet; och även om Han återigen försvinner ur vår åsyn, kommer vi att vara i stånd att börja vår vandring på nytt - fastän det skymmer - för att tala om Honom med de andra, för så mycket glädje ryms inte i ett ensamt bröst.

Vägen till Emmaus: vår Gud har fyllt detta namn med sötma. Hela världen har blivit ett Emmaus, för Herren har banat de gudomliga vägarna på jorden.

315

Jag ber Herren att vi aldrig någonsin under vår vistelse på denna jord må skilja oss från den gudomlige Vandraren. För den skull bör vi även stärka vår vänskap med de heliga skyddsänglarna. Vi behöver alla mycket sällskap: himmelskt sällskap och jordiskt sällskap. Var hängivna de heliga änglarna! Vänskap är något mycket mänskligt, men också något mycket gudomligt: liksom vårt liv som är både gudomligt och mänskligt. Kommer ni ihåg vad vår Herre säger?: Jag kallar er inte längre tjänare. Jag kallar er vänner. Han lär oss att ha förtroende för såväl dessa Guds vänner som redan bor i himlen som för de människor som lever med oss här på jorden, inklusive de som verkar vara långt borta från Herren, för att leda dem in på den rätta vägen.

Jag skulle vilja avsluta genom att upprepa några ord som den helige Paulus skrev till kolosserna: Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas med kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt. Vishet, som är frukten av bön, kontemplation och Tröstarens utgjutelse i själen.

För att ni skall kunna leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike.

316

Må Guds moder, som också är vår moder, beskydda oss, så att var och en av oss kan tjäna Kyrkan i trons fullhet, med den helige Andes gåvor och ett kontemplativt liv. Må var och en ära Herren med glädje, genom att utföra sina egna personliga plikter; var och en i sitt yrke och genom att uppfylla de skyldigheter som tillkommer respektive stånd.

Älska Kyrkan. Tjäna henne med den medvetna glädje som tillkommer den som har bestämt sig för att tjäna av kärlek. Och om vi skulle se några vandra utan hopp, som de två från Emmaus, låt oss då närma oss dem med tro - inte i vårt eget namn, utan i Kristi namn - för att försäkra dem om att Jesu löfte inte kan svika, att Han alltid vakar över sin Brud och aldrig kommer att överge henne, att mörkret kommer att fly, för vi är ljusets barn, kallade till ett evigt liv.

Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och han som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade: Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna. Och han sade till mig: Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son.
se.escrivaworks.org/…ook/guds_vanner-kapitel-18.htm